Grattis till Gulliverpriset! Kan du berätta lite om det arbete du gör som bidrar till att öka förståelsen för barn- och ungdomsboken?

Framför allt arbetar jag som föreläsare och utbildare för pedagoger inom förskola och skola samt bibliotekarier. Jag har alltid jobbat med vuxna, inte med barn direkt, utan med förmedlarna. Jag har skrivit ett antal handledningar och läsguider för olika uppdragsgivare och är författare till två – en tredje är på gång i år – litteraturpedagogiska handböcker. De används som kurslitteratur på lärarutbildningar och kompetensutveckling för yrkesverksamma.

Varför ska man läsa?

Ja, varför? Ska man det? Det är en ganska provocerande fråga. Jag tänker att barn och unga ska läsa för att få tillgång till språket, idéerna, tankarna, se saker ur andra perspektiv, bli kittlade i både hjärna och hjärta av berättelser. Med ett starkt språk och vidgade vyer har de fler valmöjligheter och mer makt över sina egna liv. Vad dom och ”man” sen väljer att göra som vuxna, om det är att spela golf, investera på börsen, kolla på teveserier timmar i sträck eller läsa – det är ju helt upp till var och en. Det är inte finare eller bättre att vara en läsande människa än att inte vara det.

Varför har du valt att fokusera ditt arbete på just bilderböcker?

Det är nog bilderböckerna som valt mig! De första stora läsfrämjande projekten jag jobbade med riktade sig till förskolan, så då var det naturligt att bilderboken var den primära skönlitteraturen att djupdyka i för att kunna förmedla lust till och kunskap om. Från början jobbade jag också mycket med fantasy och skräck som specialområden, men efter att min första bok Bilderbokens mångfald och möjligheter kom ut 2008 har det blivit alltmer förskola och därmed bilderböcker. Det är jag glad för. Bilderboken är en så magnifik litteraturform, med stor spännvidd i läsaråldrar. Med ytterst lite text – kanske ingen alls! – kan den rymma lika komplexa berättelser som en roman.

I förskolan har alla barn olika vanor kring läsning, hur kan pedagogerna arbeta för att alla barn ska tillgodogöra sig läsning?

Det är en jättesvår och stor fråga. Men ett kort svar är att se bokstunden som en gemensam läsning. Att vi tillsammansläser och utforskar boken. Då räknas allas tolkning och upplevelse, utifrån vars och ens erfarenheter. Tillsammans får alla ut mer än var och en för sig. Och läsa bilderboken helt utifrån bilderna gör läsningen demokratisk, då kan alla barn vara delaktiga, även de som ännu inte har så stor hörförståelse.

Om bilderboken är bra, hur tänker du då kring serietidningar?

Allt som lockar till läsning, även en leksakskatalog, är bra. Många barn kommer in i läsningen via serien, men serier har ju också ett konstnärligt och litterärt egenvärde – jag läser periodvis mycket serier, och ser gärna animerad film.

Så det spelar ingen roll vad man läser?

Både ja och nej. Om det är en jättegammal dammig och daterad läkarbok med läskiga bilder som får en unge att tänka ”wow så häftigt, den vill jag bläddra i” eller du är 37 år och älskar att krypa upp på soffan och sluka romance och skumtomtar i samma höga takt – fine, anything goes! Men om vi tänker oss att boken ska väcka tankar, ge en berikande läsupplevelse som skakar om på djupet då är det en annan sak. Det kan inte vilken bok som helst åstadkomma.

Hur blir barn goda läsare?

För att bli en god läsare så måste man läsa. Träna, träna och träna! Det handlar inte bara om textavkodning, utan om läsförståelse. Och om att kunna läsa olika typer av texter. För det behövs läsmod! Och motivation.

Vad är ditt bästa tips för att locka till läsning?

Att läsa mycket själv, så att du kan sätta rätt bok i händerna på rätt barn, eller annan presumtiv läsare, vid rätt tillfälle. Utgå från hens intressen! Många barn – och vuxna! – är mer lockade av faktaböcker, utforska världen omkring er tillsammans med hjälp av en bok!

Vilket är ditt första läsminne?

Det är nog det tillfälle när jag fattade galoppen med olika språk. I vår sommarstuga hade vi en radiator på toaletten, det luktade alltid lite bränt när vi slog på det på våren. På elementet/radiatorn satt en lapp: ”Får ej övertäckas”. Under stod det ”Ei saa peittää”. Det var finska, hade pappa förklarat. Detta satt jag och studerade, på lagom läshöjd från toastolen, när det plötsligt sa KLICK i hjärnan. Aha, så hänger det ihop!